TRO PÅ DET HELIGA LANDET?

Liv Södahl befinner sig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges kristna råd och Kyrkornas Världsråd. Genom Ekumeniska följeslagarprogrammet stödjer människor från olika delar av världen israeler och palestinier som arbetar för en rättvis fred. Detta är Livs femte rapport från Israel och Palestina. 

”Detta är en plats med mycket tro. När jag sitter och väntar på att minibussen ska bli full för att kunna åka iväg ser jag chauffören ta fram sin bönematta och rulla ut den mellan de gula bilarna som står uppradade. Han sätter händerna framför hjärtat, går ner på knä, pannan mot marken och upp igen. Han ber. Mitt i allt ståhej. Och när jag är hemma i Yanoun så hörs bönutropet från den lilla moskén varje kväll i solnedgången: ”Allahu akbar” -Gud är större. Jag tycker mycket om bönutropen och de offentliga trosuttrycken. Islam är den dominerande religionen i Palestina, men det finns också kristna och på söndagarna går vi på gudstjänst i olika kyrkor i Nablus. Under en av gudstjänsterna hörs ett ljudligt bönutrop utanför fönstret, en moské ligger precis granne med kyrkan. Efter gudstjänsten, när vi står och värmer oss ute i solen går en dam med kaffekanna går runt och bjuder. Jag nämner moskén, hon ler och säger ”vid varje kyrka finns en moské, de känner sig välsignade av att finnas nära oss”. I Nablus, som på många andra platser i Palestina har antalet kristna minskat, idag bor det bara ca 6-700 kristna i staden. Under striderna vid bildandet av staten Israel 1948 flydde 50 000 kristna området, över en tredjedel, och sedan dess har det skett en stadig minskning.[1]

”De kristna i Palestina är palestinier, vi är inte resultatet av mission eller korstågen. Vi är kristna för att de allra första kristna kommer här ifrån. Det var ju här som allt startade. Ändå är det många som inte vet om att det finns kristna palestinier.” Det märks att Father Ibrahim i The Good Shepherd Church har sagt detta tidigare. Att han är van att pedagogiskt förklara för kristna från olika länder hur det är att vara kristen just här, där allt började. Ofta har vi från väst en bild av att det bara finns judar och muslimer i Israel och Palestina. Och de som känner till de kristna tror ofta att de lever under muslimskt förtryck. Det kanske inte är så konstigt då judar och kristna har ett gemensamt bibliskt arv och islam i väst ofta talas om i extremistsammanhang. Men, de kristna jag mött och läst om har alla framhållit att de som kristna palestinier är en del av den arabiska palestinska kulturen, språket, vanorna. De lever i harmoni med sina muslimska syskon[2].

Varför behöver Father Ibrahim om och om igen övertyga kristna från olika länder om sin församlings existens och ursprung, och förklara att de inte alls har problem med muslimer? Jag tror att en förklaring är inflytandet från kristen sionism. Den kristna sionismen motiverar ett odelat stöd till staten Israel utifrån en kristen övertygelse[3] vilket oftast inte lämnar utrymme för stöd till de kristna palestinierna. Det finns sådana strömningar i Sverige, även om denna syn har starkast fäste hos den kristna högern i USA. Jag frågar Father Ibrahim om denna typ av åsikter påverkar hur det är att vara kristen i Palestina ”Vi som bor här är kristna arabiska palestinier och muslimska arabiska palestinier, vi är samma folk och vi vägrar ockupationen och delar hopp och lidande. Det är ett problem för oss att den sionistiska rörelsen tar parti mot Palestina och säger att vi är muslimer och terrorister -de talar inte om fred eller om att det finns kristna bland oss. När vi fick reda på att vissa kristna tror att de behöver stötta Israel mot farliga terrorister i Palestina så förstod vi att vi måste förmedla en annan bild av situationen. Konsekvensen av kristna sionisters inflytande är för oss att vissa muslimer tror att det sionistiska sättet att tänka är det kristna sättet att tänka. Att alla kristna ensidigt stöttar Israel. Som kristna palestinier står vi i mitten, mellan kristna sionister och vissa muslimer”. Han ser bekymrad ut när han talar, men ler när han säger att kristna i Palestina, trots att de är en liten grupp, är starka och att ”alla dörrar kan öppnas med kärlek, till och med dörrar av hat.”

Om det inte är islam som är problemet, varför lämnar då många kristna sitt land? Jag tänker på ett möte med Clair Anastas, en kristen kvinna i Betlehem som driver ett vandrarhem i sitt hus. Huset är omringat av muren på tre sidor. Hon berättade att hon är arg för att hon bor som i ett fängelse. Hon är arg för att hennes barn inte vill bo kvar i Palestina och att familjen har det svårt ekonomiskt[4]. Och det är just det som är den vanligaste orsaken till att kristna lämnar Palestina, att de som alla andra drabbas av ockupationen på ett otal sätt, bland annat ekonomiskt. Och eftersom de kristna har i relativt hög utbildning och inkomst i Palestina, är det lättare för dem att lämna landet[5].

Jag är en av dem, de kristna som under en kort period besöker det ”heliga landet”. Särskilt i Jerusalem och Betlehem ser jag grupper från olika länder som kommit för att besöka de kristna heliga platserna. Ofta följer de en guide med en flagga i handen, så att det ska vara lätt att hänga med. När jag ser dessa grupper så tänker jag alltid -måtte de få en nyanserad bild. Måtte de inte bara se heliga platser utan också möta människor som kan berätta om sina liv. Kanske fira gudstjänst med kristna som bor här. För även om Jerusalem är en annekterad[6] stad och Betlehem är ockuperat och avskuret av en mur så går det att komma hit som turist utan att förstå att man befinner sig i en över 60 år lång konflikt. En konflikt som bland annat gjort att det bor fler kristna palestinier utanför Palestina, än i Palestina och Israel[7]. Det är därför jag önskar att guiden med flaggan ska ge en stor bild av sanningen och förklara att här finns det heliga platser, men också mycket tro. Tro som med kärlek kämpar för fred och befrielse.”

Liv Södahl
_______________________________________